då har man jobbat sig igenom påskhelgen då!

 

igår när jag kom hem så var det inget snack om saken, jag var verkligen cp-tvungen att tvätta, hur trött jag än var! tänkte att man kunde ju slänga sig i soffan mellan tvättstugevarven men nee.. allting började med kattlådan. den behövde rengöras from scratch. fick sen syn på handfatet, måste också rengöras.. sen toan. sen dammsuga. och när jag endå höll på så kunde jag lika gärna dammsuga hallen också, och in i garderoben.. och när jag stod där inne så insåg jag hur mycket skit det fanns där inne som jag bara suttat in. så jag började rensa och slänga gamla kartonger och skor och grejer. och sen vika ihop alla kläder snyggt och prydligt och sortera ut sånt som jag inte använder... sen ville jag dö.

 

och det gjorde jag nästan. sov som en gris igenom hela natten!

 

och så är jag så glad, och spänd, och.. tjohoo! om 24 dagar så ska jag sätta gadden på ryggen! den vart inte så dyr som jag trodde den skulle bli, för de tar ju tydligen timpris när man gör stora tatueringar. så då kommer jag har pengar över till nästa projektet, få bort min fula taggtråd runt armen :P

 

ja här sitter jag och äter nudlar!

 

och trööött är jag! jag och hanna drog ut på en spontanare igår och svinade och shakade våra arslen av oss på ritz, skärtorsdagen till ära! och idag tänkte jag vara hurtig och dra första rundan i spåret... tror ni inte på självaste fan att det var massa snö kvar och halt som attans!? just precis där. utav alla ställen på denna jord.

 

men inte gråter jag för det, för ikväll blire tjejmiddag! tjohoo!

 

fyfan jag borde lägga mig och slåpa en sväng....

 

ibland när folk inte svarar mig på tilltal så brukar jag för en kort sekund undra om jag dött utan att jag själv hajat det!

 

men det har jag ju inte! idag ska jag vara produktiv! ska strax styla till mig sen åka upp på stan och greja lite ;-] tror det kanske blir en sväng förbi päronen idag också, eftersom jag jobbar hela påskhelgen så tänkte jag hämta ut mitt påskägg i förskott, hihi!

 

 

 

och ännu en gång blir jag förbannad! när jag får höra och se folk som snackar om den döde som att det var deras bästigaste bästaste vän i hela världen! jag råkade av en slump hamna inne på en tjejs blogg... hon hade skrivit om sebbe. javisst, dom kanske hade kommit varann nära den senaste tiden när jag inte fanns i bilden, för så länge jag och sebbe levde ihop så hörde jag aldrig talas om henne. men sättet hon skrev om honom... allvarligt talat, hade hon känt sebbe, hade hon varit så sjukt nära vän med honom, då hade hon vetat. då hade hon garanterat vetat hur han mådde. hur han levde. och vad han dog av.

 

eller som på självaste begravningen, när en brud sitter och gråter ögonen ur sig. ingen vet vem hon är. hon går fram till kistan själv och står och kippar efter andan. ja, man får vara ledsen och sörja.. men jag vart fundersam.. vem är hon? fick senare reda på att hon och sebbe hade känt varann i 2 månader innan han dog.

 

jag säger inte att den ena har mer rätt än den andra att vara mer ledsen när någon dör... det är ingen jävla tävling!

det jag blir förbannad över är hur folk helt plötsligt blir bästa vänner med den som gått bort. jag tror att när man dör, det är då man har som mest vänner. alla kände en. alla älskade en. man talar inte illa om de döda..

 

jag har sagt till mina vänner, att skulle jag dö. då hoppas jag att de slår de personer på käften som påstår sig vara mina närmsta.. fast de egentligen kanske bara var en bekant.

 

tycker inte att det är särskilt respektfullt gentemot familj och de som faktiskt var den dödes närmsta vänner.  men ptja, det kanske inte är respektfullt utav mig att sitta och skriva såhär... för såfort det handlar om döden, då är man hemsk om man har en åsikt.

 

hursom så rullar det på. det kommer till mig ibland. för någon dag sen så fick jag ett handskrivet kort ifrån sebbes föräldrar, och med det kortet så medföljde även ett breakdown. jag satt i soffan och kollade på tv, och helt plötsligt började tårarna bara att rinna. jag fattade ingenting. men det var väl lika bra att släppa på trycket. sen känns det bättre.

 

jag vill flytta ifrån denhär lägenheten... allting är han. men det gick även upp för mig att isåfall borde jag även sälja möblerna och köpa nytt... för till och med möblerna påminner om sebbe. eller, så hoppas jag på att få komma till den punkten då jag inte förknippar sebbe med allting runtomkring. inte att glömma bort honom, utan att gå vidare...

aaahh äre inte härligt! när våren börjar titta fram! solen skiner! man blir piggare, gladare och brunstigare. haha! förhållanden tar slut, och folk börjar att gräva sig utåt!

 

ja, för det är faktiskt så. har jag lagt märke till. att det är när våren börjar komma som förhållanden tar slut. kanske inte så konstigt, för vem pallar göra slut på hösten? i det redan gråa, dystra och kalla. det är ju redan  träligt som det är. och man biter ihop under vintern. kan väll vara skönt att ha någon att göra avgjutning i soffan tillsammans med, sen äre ju rätt skönt att ha nån som betalar halva hyran. sen kommer våren, och man vill ut och livin' the dreeam! det kanske är sjukt, men om ni tänker efter, så äre ju så det är. konstigt nog, eller kanske inte(?) en liten notis bara...

 

blubb blubb... blubb.

 

tristessen äter upp mig inifrån. tröttheten också. det är sånahär stunder som man blir cp på sig själv!

 

efter jobbet idag så kände jag att jag ska banne mig bara åka hem och inte göra ett skit, nu har jag gjort det. i cirka 15 minuter...

 

ska jobba långpass imorgon så jag kan ju inte dra ut och rajja denna underbara lördag. men vad gör alla ikväll..? skulle jag sätta mig i bilen och åka enda ut till jove på landet så skulle jag tillsammans med min trötthet vara en trafikfara. och elly nussar med sin karl. hanna ska åka och garva åt björn gustafsson. monica är på bio. dannie är på ikea. och milla föder barn...

 

jag skulle nästan hellre föda barn än att ha domhär myrkrypen i kroppen.

 

jag kanske skulle rensa garderoben?

 

......

 

nämen fyfan! rensa garderoben? en lördag! det är ju nästan dödsstraff på det!

 

 

jag är farligt sugen på en ben&jerry's. äre värt? jag har lagt på mig så jädrans mycket vinterhull. men jag har kommit på en ny skön bortförklaring näre känns som värst och man sitter och moffar i sig kalorier, fett och socker... jag håller på att ladda upp inför träningen. fläsket ska omvandlas till muskler. så gör iallafall ufc-grabbarna!

 

herregud det finns inget stopp i min mage! jag bara äter och äter och äter, och vilka jädrans cravings jag har haft idag! var tvungen att åka och handla förut för jag var så jävla sugen på avokado! jag köpte 3, efter en halv var jag nöjd. nu vill jag ha saltgurka istället! nu drar säkert ni era förhastade slutsatser, gör inte det, jag är kvinna. vi är sånahär ibland!

 

uff vad jag längtar tills snön är borta så det är fritt fram att börja dra spåret! träna upp sig lite! nu blir man bara depp av att se sig själv i spegeln... Prövade ju på poledance i Lördags på dansinstitutet. funderar faktiskt på att kanske börja på det, för satan vilken träningsvärk man fick utav det, värre än ett styrketräningspass! och sen vare ju ruskigt kul också!

 

näe, dags att krypa ner i sängen, kanske kolla Django till och med! men först, en liten bild från igår för att skryta med att jag var och såg Petter! yumie yumie!

 

plötsligt kommer det som en jävla käftsmäll...
när man minst anar det så rivs det lilla kaoset upp som man så fint vikt undan. denna jävla struggle, till att hålla modet och humöret uppe. till att okontrollerat börja gråta bara för att man råkade se en bild på honom... det är för många känslor, för att orka hantera dom på en och samma gång. det sjuka är att dethär är inte första gången ens hjärta och själ har blivit misshandlat på dethär sättet. fan ta döden. men det är så det känns, det gör ont inombords. det är bara att härda ut... så kommer det att bli bättre sen.

 

härmed kan ni kalla mig för the independent woman! har idag gjort rent avloppet. har aldrig gjort det förut, utan det har jag överlåtit till karlar. men idag efter att jag dragit upp en hel bäver (mitt förfallna hår) ur avloppet så insåg jag att då klarar jag nog det mesta här i livet! who needs a man? fast dom är ju rätt bra att ha när man inte får upp gurkburkar!

 

ajust, idag äre alla hjärtans dag. det har man ju inte direkt gått miste om vart man än har vänt sig... rosafluff och heartylove överallt! själv har jag städat! fy fan jag har slitit som ett djur! och bara för att känna mig extra överproduktiv idag så gjorde jag också citron- och chokladmuffins strl. extra large deluxe! sen tryckte jag ner dom i påsar och åkte hem till mamma & pappa med dom! och passande nog så dök jag upp precis när päronen skulle mysa ner sig i soffan och äta kräftor! -todeloo! men vafan dom fick ju alla mina muffins!

 

 

Ps. på lördag äre jove's 25års dag heuaheuaheua ;D

jag mår inte bra utav vintern... tycker jag borde få en remiss ifrån doktorn att jag måste åka utomlands.

 

har nyss styrt mina naglar i färg och blingbling så jag skyller på att jag måste skriva en rad eller 7 här medans jag väntar på att de torkar! har tänkt på en grej, eller två till och med! när man precis målat naglarna, äre bara jag som får tics och stöter in i allt möjligt med dom? och fundering nummer två; äre bara jag som får kliii överallt när naglarna är färdigfixade och otorkade?

 

hursom, ikväll har jag beställt gourmémiddag hemma hos päronen! -heej mamma! du jag tänkte att vi kunde hänga lite ikväll? du lagar mat, och så kommer jag vid 6tiden!

 

och imorgon blire kalas! syrran tyckte att hon var smart att tajma in alla ungar i samma månad, men tror nog hon börjar ångra sig när di små liven kommer in i tonåren och ska ha det exklusivaste och dyraste! Lollo - se & lär.

 

på kvällen... hm... kanske lite rajraj!

 

btw, så har jag fått förfrågan om att man vill se mina tissars storlek i jämförelse med något.. så jag tog mig själv som jämförelse. och det ska jag säga er, att det var fan inte det lättaste att hålla i båda på en och samma gång! här är dom iallafall, 9 månader.

 

vafan har man o gnälla över egentligen? det finns ju faktiskt dom som inte har fått komma till i sänghalmen på en månad. min spontana reaktion på problemet -nääääe, vad joobbigt! och den andre kontra med  -men vi är faktiskt i ett förhållande. snygg räddning. slutpratat.

 

allvarligt. hur orkar man egentligen gnälla över sånt? fast jag vet, jag är inte född igår, det problemet kan kännas jättestort. men för mig, här och nu, att höra någon böla över en sån sak.... ptjaa..

 

jag ber verkligen om ursäkt om jag verkar fruktansvärt oengagerad när jag lägger huvudet på sne och bara höjer på ögonbrynen. jag känner mig nästintill elak som verkar så egoistisk och obrydd i vissa lägen. det här är inte likt mig. så här och nu så ber jag om ursäkt över mitt oengagemang. jag ska skärpa mig. era problem är inte små, är det något som skaver inom er, så ska det tas på allvar. jag lovar att komma tillbaka och finns där snart igen, och lyssna på er, oavsett stora eller små bekymmer.. jag ska bara hitta balansen igen.

 

 

 

 

fyfan vad skönt, nu är jag ledig i två dagar! jag tror aldrig jag varit såhär besatt utav ledighet förut... det var till och med så att jag satt och mös för mig själv i bilen påväg hem ifrån jobbet idag.

 

och när jag kom hem så gjorde jag gourmémiddag för att fira! lägger ner lite extra tid på maten, och sedan slevar man i sig den på 2 minuter, fint. tänkte sen att näe nu ska jag krypa ner i soffan och vara sådär äckigt rosafluffig och gosig, och kolla på en rulle.. 15 minuter in på filmen, så stordeckar jag. mitt liv, hela jag, är fan en parodi på en romantisk komedi.

 

och istället för att knarka så äre som att jag försöker att bli hög på socker. sitter och mular i mig chokladmuffins... efter två stycken så har ångesten satt sig där den ska så då kan man lika gärna ta en till. MEN! jag dricker iallafall grönt te till, har hört att det sätter igång matsmältningen, så det är bara att köra på!

 

idag äre exakt en månad sen sebbe tog ett kliv över till andra sidan. just nu har jag bara sjuka tankar om det hela, vilket tydligen ska vara helt normalt. typ att nu behöver jag ju inte vara orolig att springa på honom när jag har en bad hair day. eller att nästa pojkvän jag blir tillsammans med behöver ju inte vara nojig över att jag ska ha nåt svartsjukt ex som ska komma och försöka vinna tillbaka mig.  jag har lärt mig och insett att det är fullständigt normalt att tänka på ett sätt som får en att skämmas över en själv.. som ralle, om han verkligen ville lämna jordelivet, varför valde han inte att göra det dagen innan han faktiskt gjorde det? då hade det blivit den 11/11-11. jag tror ärligt talat att jag inte är den enda som haft den funderingen.

 

en liten notis bara: God gives his hardest battles to his toughest soldiers.

 

 

yepp. just saying.

 

 

ni är överlyckliga för att erat barn gav er sovmorgon till hela 07.30 idag, själv sov jag till kl 12. ni tjatar om hur kallt det är ute, själv startade jag dagen med den varmaste duschen ni kan tänka er. ni gnäller över att ni inte har råd till att gå på bio, själv funderar jag på att dra till thailand. . . . . 

 

mitt liv kanske inte är så pjåkigt endå.

det är bara att slå tillbaka, se det bra istället för det dåliga.

 

har varit en lång och jobbig dag idag. även fast man idag satt och stirrade på den där jävla kistan, så kändes det så ofattbart att hans kropp låg där i. ja, vad säger man... det är ju alltid tungt med begravningar. men mitt i det hela så blir jag så rörd... jag har fått höra så många fina ord idag. ifrån hans familj. och hans släkt. människor som jag aldrig träffat. tänk att lilla jag har haft en sån stor betydelse i andra människors liv, det förstod jag inte när han och jag var tillsammans, men nu.. jag tror jag har fått det inpräntat i min skalle efter idag. jag ska nog bara suga åt mig.

 

älskade sebbe... det gjorde ont i mitt hjärta när jag var tvungen att lämna dig. och nu gör det ont för att du inte finns längre... en människa, ett liv, borta.

 

är fredag idag... blir lugnt, träffa tjejerna sen. är ledig hela helgen, ska fan bara vila upp mig. ta hand om mig själv!

3 och en halv vecka har nu gått sen sebbe lämnade livet. från att jag har gråtit sönder mig och mått illa över allt, så är det lättare nu. men jag blir fan lite rädd för mig själv, eller ja, min hjärna.. vad gör den? igår träffade jag en jobbarpolare som jag inte jobbat med på länge, hon ville ge mig en kram, och jag bara eh, va okej, varför? Jag undrar om jag är inne i någon slags förnekelse. jag vet att han inte finns längre, men... nä jag vet inte, det känns bara skumt. eller så är man så van med död och elände vid dethär laget så jag vet hur jag ska bearbeta det. men man är ju självklart rädd att det ska vända och komma en spark i ansiktet när man minst anar det. nu på fredag är  begravning iallafall. samma plats där jag för lite mer än ett år sen satt och stirrade på ralles kista och sa farväl.

 

har jobbat rätt mycket nu på sistånde, och idag är jag ledig. har färgat håret och lite så, och nu... vart är min energiii? tror jag skulle behöva ledigt i mer än en dag, så man hinner vila upp sig lite! har paxat 3 dagars ledighet i helgen iallafall, känner att jag behöver det!

 

ne nu ska jag ringa elly och kolla om hon vill komma över och hjälpa mig med min feta ikea-tavla jag har införskaffat mig. man måste sätta ihop den, och det var fan inte det lättaste när man var själv. måste ju strama åt den åt alla hållen och sen har man ju två nyfikna katter som ska vara med överallt. tillslut skrek jag rakt ut, och tryckte in den så långt in i gardergoben som bara gick... ville inte se fanskapet! men nu, en månad senare, så har jag lugnat ner mig... så nu äre dags att ta tag i den! 

mina ögon står i kors, så jävla trött är jag! äre ok att gå och lägga sig kl. 6 på kvällen? slängde mig i soffan förut, tänkte att jag kanske kunde slumra till lite iallafall.. men nee. dr phil började peka ett finger till mig också. det handlade om missbruk.. människor som levde nära inpå en missbrukare. ilskan, sorgen, hopplösheten, frustrationen, besvikelserna, lögnerna, bakslagen, skammen..... de där människorna trodde verkligen på att de kunde rädda sin sönderknarkade lilla dotter, vad tror jag? gissa.

 

idag känner jag bara hat.

 

jag har haft två förhållanden i mitt liv. det ena med ralle i 4 år, och det andra med sebbe i 2 år. det är de enda två som jag har älskat och som jag låtit komma mig nära. idag är båda döda. utav samma anledning. jag lämnade tillslut båda två, även där utav samma anledning.

 

jag är fan rädd för hur mitt nästa förhållande kommer att se ut. jag verkar ju tydligen dras till sånna killar. jag kunde inte rädda nån utav dom, så kanske kan jag rädda nästa? jag vill inte. men det är ju det jag känner till näre kommer till förhållanden. jag har ju självklart fått upplevt mycket kärlek, lycka, skratt... men jag antar att när du var sur över att din partner inte hade diskat, så höjde jag bara på ena ögonbrynet, la huvudet på sned, och tänkte "stackars dig, vad jobbigt."   

  

samtidigt som mina fingrar knapprar på tangentbordet så funderar jag över om jag verkligen ska publicera detta inlägg? vem som helst kan ju läsa.

 

samtidigt som jag är så arg och ledsen över allt. åren man har gått omkring och hållt tyst. man har skämts. det är inte många som vetat om hur det varit bakom stängda dörrar. borde jag verkligen låta folk få ta del utav det här? är det respektlöst emot de döda, som varken kan be om förlåtelse eller stå upp för saker och ting?

 

ja. det känns så. men jag då? Jag..?

 

jag tänker definitivt inte blotta några som helst detaljer om nånting som varit. men att sebbe dog utav en överdos, det vet folk om nu. när folk frågat, så har jag svarat. jag tänker inte ljuga. man är rädd för att folk ska vara dömande, men reaktionerna jag fått har istället varit medlidande, jämtemot sebbe. stackars sebbe. jag har inte gråtit på hela dagen, och nu kom tårarna.

 

de senaste dagarna har bara varit en dimma. jag har gjort sånt som måste göras, men efter det... så har jag inte haft kraft eller ork till nånting annat. idag tvättade jag, tog tag i disken och klippte klorna på katterna... sen var all min energi borta.

 

nu tänker jag publicera detta inlägg. det är ok. eller hur?

jag är helt jävla utmattad. när någon frågar hur det är med mig, så vet jag inte ens vad jag ska svara.

 

vet inte ens vad jag ska skriva...

 

såg på min fb-sida att jag den 1a januari hade skrivit hur kul mitt nyårsfirande hade varit och hur fullproppad med energi jag var, och jag ställde även frågan kan det nya året starta bättre? nooope!

och så BANG! dagen efter så rasade marken under mina fötter. bara några timmar senare, så raserades allt. 

 

ena stunden så tror man att man har allting under kontroll, andra stunden så bryter man ihop. räcker med att någon frågar hur det är med mig, så kommer tårarna helt okontrollerat. jag kan inte ljuga för nån. och det ska jag inte heller. det är skit. det gör konstant ont inom mig.

 

jag tycker så synd om honom. jag blir så ledsen när jag tänker på hur det slutade. jag blir så arg på allt. jag får dåligt samvete över gjorda och ogjorda saker. jag blir frustrerad över att möjligheten till ett ordentligt avslut av vårat förhållande inte längre finns, som att få sitt sagt, förklara, tala om, förlåta. ett sånt snack jag tror att alla behöver efter att man har brytit upp med någon. jag gjorde ju inte slut med honom för att jag slutade älska honom, utan för att jag var tvungen att rädda mig själv. var jag för egoistisk?

 

jag älskade den riktiga sebbe, han som var så mjuk och fin och omtänksam emot mig. jag älskade hans leende och skratt, och hans humor. jag älskade hans ögon. jag älskade när jag fick ligga med mitt huvud på hans bröst när vi kollade på tv eller innan vi skulle sova. men jag hatade drogerna, demonen som tog över hans kropp och hjärna. det var den som tamefan förstörde allt!!

 

nu sitter hans jäva dödsannons på kylskåpet. på det kylskåpet som vi tillsammans fyllt med mat till vårt hem. tänk om han bara visste, när han bodde här och öppnade det kylskåpet.. tänk om han hade anat att några månader senare så kommer hans dödsannons sitta på kylskåpsdörren. jag har så jävla många sjuka tankar, om precis allt. vilken vettig människa som tänker klart funderar ens på en sådan sak? jag är fan inne i någon slags jävla dimma.

 

det har bara gått några dagar sen jag fick beskedet, men det känns fan som månader. såg på fb att folk började skriva på hans sida igår, när annonsen kom ut. igår startade deras sorg.. medans jag vetat om det ett tag, och gråtit sönder mig, så har dom varit lyckligt ovetandes. jag är så otroligt tacksam över att sebbes föräldrar mitt i allt jävla elände tänkte på lilla mig, ringde mig och berättade. fyfan vad hemskt det hade varit att öppna tidningen och helt plötsligt se hans namn. bara sådär. utan förvarning. som tydligen många andra fick...