~$~

nu får det seriöst vara slut på skit. övertramp. slag under bältet. s.e.r.i.ö.s.t vad är det för nånting som jag har gjort för behöva ta dethär? det är inte bara en liten bajskorv som kastats på mig, utan ett helt jävla skithus har jag fått i skallen! det får fan vara nog nu. ett snedsteg till and i'm out of here! spyorna är uppe i halsen på mig. det verkar ju som att det är helt ok att ljuga, ska börja med det jag också. det verkar vara ok med det mesta faktiskt, varför ska jag sitta med gränser? när andra inte gör det? att behandla andra så som man själv vill bli behandlad är ju tamefan bara bullshit. är man för snäll och ärlig, då blir man bara överkörd och trampad på. skit i alla andra, bara det är till min egna fördel. tillit, är det nånting som man kan laga med ett ynka litet plåster? naaaaae.

nu får folk skärpa till sig. andvänd hjärnan! jag kräks på mänskligheten. skulle nästan kunna bosätta mig på en öde ö, men 12 katter, ingen mänsklig varelse inom synhåll. människor ger bara smärta.

eller vad ska jag göra? le och låtsas vara glad? jag är trött på att låtsas.

det känns som att livet och det mesta utav vardagen har stannat upp. lite som att man vandrar i en bubbla. minsta lilla grej känns som ett stort projekt.. tex som att ta tag i disken. där kommer mina fina vänner, och min familj in i bilden. tar tag i mig och pushar mig framåt, eller bara säger åt mig att sätta mig ner och så diskar dom åt mig. jag behöver inte säga nånting, dom vet.

det här året har varit tungt och jobbigt för mig, bakslag efter bakslag efter bakslag... och nu dethär. det är för mycket. vad jag lärt mig är iallafall att ge fan i att bara bita ihop, vifta bort gråten och låtsas som ingenting, jag behöver inte alltid vara så stark. i slutändan så kommer det endå alltid ikapp och sätter en yxa i ryggen på en.

att åka hem till din familj, jag är så glad att jag gjorde det. att få ge din mamma dendär kramen. men jag kan inte släppa.. det första hon sa när jag klev in var "vi satt precis och tittade på bilder på dig och ralle.." och just precis då, så knackar jag på dörren. jag kan inte riktigt släppa det, hade du ett finger med i det hela kanske?

uff jag känner mig helt utmattad.. helt orkeslös.. ska släpa mig till sängen nu

hur mycket jag än gråter så kommer du aldrig mer att komma tillbaka. jag är så jävla arg på dig. så jävla ledsen! jag lider med din familj, jag lider med våra vänner. jag led med dig. jag är så pissigt jävla förbannad på människor runt omkring.. dom som svek dig. dom som var så jävla taskiga emot dig. dom som utnyttjade dig. du var så dumsnäll ralle. dom som sitter nu och undrar varför du inte sa något, hade dom öppnat ögonen så hade dom inte ens behövt att fråga. dom som sitter och säger att de älskade dig mer än livet självt, att ni var bröder, bullshit! jag sitter inte och drar alla över en och samma kant, men det finns en del jag faktiskt skulle vilja slå på käften.

du var inte bara min första kärlek, du var även min vän. en vän som jag aldrig tänkte släppa. för jag visste, vilken go kille det fanns där inne. du var bara en kille som hamnade snett, som hade en sån otur med så mycket. oavsett vad som hade hänt i det förflutna så brydde vi oss om varandra. du kunde ljuga för många, men inte för mig. jag led så mycket av att se in i dina ögon, man såg din smärta. genom åren har jag verkligen försökt, jag kanske har räddat dig, men jag kanske bara drog ut på det.. jag tycker endå att du var så stark. som försökte. 

Ralle, jag kommer aldrig att glömma dig. Du om nån har format mig till den jag är idag. Du om nån har lärt mig mycket om mig själv, livet, det onda, det goda. Du om nån finns inom mig. Du om nån var en del utav mitt liv, och jag är ärlig, det är smärtsamt när en del dras ifrån en. jag ska bara bita ihop och ta mig ur det här, acceptera, sen lovar jag att jag ska börja le när jag tänker på dig.

det är tomt efter dig.

mina ögon svider, jag kan inte sova.

jävla ralle. jävla du!

du var den som visade mig vad kärlek var. i 4 år gav du mig fullt av lärdom av både det goda, och det onda här i livet. så ja, du var och kommer för alltid att vara speciell för mig, och det sa jag också till dig. även fast det var många tårar mellan oss, så var det även så mycket glädje. och det är det jag kommer att minnas utav dig. glädjen.

nu får du se till att ta hand om zebb åt mig där borta, för ni var ju endå homies ni två.

trotts ditt val så ser jag dig endå som en krigare, en kämpe som stred in i det sista. jag hoppas att du finner din inre frid i ditt Shangri La..

Vila i frid, Ralle..



Nu är ni med varandra igen, Matte & Ralle.. ni två alltså, bröder enda in i döden.

vad får man om man plusar ihop en söndersnorad näsa, rinnande ögon, likblekhet, håret åt alla håll, samma mjukiskläder 3 dagar i rad och en morgonrock över det hela? jo; en stycken lollo. jag känner mig så jävla sunkig!

och inget gott har vi att äta på här hemma. jag gav som förslag till sebbe förut att vi ska ha en myskväll ikväll, kolla på film och räkna hur många kalorier vi orkar trycka i oss inom loppet av en timme. jag hoppas att han förstod att Han ska åka iväg och införskaffa det gottiga! jag kan bulla upp med alla kuddar och filtar i soffan och tända alla ljus här hemma, bara det är ju världens projekt.

alltså, call of duty, modern warfare 3, kan det vara de skönaste spelen som gjorts eller? näst efter sim’s då. man springer bara runt och dödar. skjuter och stabbar och spränger saker i luften. egentligen ingen som helst mening. bara döda. så jävla härligt när man har brudarna över och vi intar spelkonsolerna: ”die your motherfuckeeeer!!”. en sån lycka. men undra när det går överstyr? typ som när elly ringer och berättar att hon inatt drömde om att hon var ute och krigade? eller när jag sitter ute på balkongen och tar ett bloss och inser att oxhagen skulle kunna vara en jädrans schysst bana, till sniper-bögarna.

nu ska jag döda lite. over n’ out.

jag är krasslig idag. jag brukar bli det när jag har sånadär kvinnoproblem i de nedre regionerna. ingår en slags zombie-liknande mode. både järn- och hjärnbrist. krämpor och illamående och näsblod, och ett kasst immunförsvar. så min redan så stackars kropp får som bonus nån liten vidrig förkylning också.

men jag har insett att det är bara att acceptera och bita ihop, för jag har redan prövat allt. storhandlat på apoteket och hälsokostaffärer. det vidrigaste jag varit med om som apotekaren rekommenderade så starkt, var chi chang. hur tänkte dom? när man redan är så kräkmagad att man hänger med huvudet utanför bilfönstret på väg till jobbet för att både hulka och få luft, hur tänkte dom då när dom gör smaken på en sådan huskur som när man vaknat upp med världens hangover, man slänger ihop alla öl- vin- och sprit-slattar i ett och samma glas, och när man ändå håller på så tömmer man askkoppen i den och sveper glaset rakt upp och ner. sedan kräks man ut allt, i glaset, och dricker upp det igen. typ så smakar chi chang. bara en liten notis.

idag har jag bara legat och glott. och tyckt synd om mig själv. jag har varit arg också, snubblat på sebbes jävla tv-spelsladdar, inte bara en gång utan 3 gånger. jag har också stått och beundrat hur man kan glömma att spola bort och göra rent handfatet efter att man har rakat sig. satt på facebook förut och såg puttinuttiga nya parförhållanden och tänkte; welcome to the darkside. Så eländig är jag idag.