hur mycket jag än gråter så kommer du aldrig mer att komma tillbaka. jag är så jävla arg på dig. så jävla ledsen! jag lider med din familj, jag lider med våra vänner. jag led med dig. jag är så pissigt jävla förbannad på människor runt omkring.. dom som svek dig. dom som var så jävla taskiga emot dig. dom som utnyttjade dig. du var så dumsnäll ralle. dom som sitter nu och undrar varför du inte sa något, hade dom öppnat ögonen så hade dom inte ens behövt att fråga. dom som sitter och säger att de älskade dig mer än livet självt, att ni var bröder, bullshit! jag sitter inte och drar alla över en och samma kant, men det finns en del jag faktiskt skulle vilja slå på käften.

du var inte bara min första kärlek, du var även min vän. en vän som jag aldrig tänkte släppa. för jag visste, vilken go kille det fanns där inne. du var bara en kille som hamnade snett, som hade en sån otur med så mycket. oavsett vad som hade hänt i det förflutna så brydde vi oss om varandra. du kunde ljuga för många, men inte för mig. jag led så mycket av att se in i dina ögon, man såg din smärta. genom åren har jag verkligen försökt, jag kanske har räddat dig, men jag kanske bara drog ut på det.. jag tycker endå att du var så stark. som försökte. 

Ralle, jag kommer aldrig att glömma dig. Du om nån har format mig till den jag är idag. Du om nån har lärt mig mycket om mig själv, livet, det onda, det goda. Du om nån finns inom mig. Du om nån var en del utav mitt liv, och jag är ärlig, det är smärtsamt när en del dras ifrån en. jag ska bara bita ihop och ta mig ur det här, acceptera, sen lovar jag att jag ska börja le när jag tänker på dig.

det är tomt efter dig.