ligger i sängen.. har försökt att somna men det är nånting som skaver inom mig, jag måste få ventilera av mig. 

 

jag ser inte mig själv som ett offer och vill definitivt inte bli sedd utav andra som ett heller. men jag blir så jävla ledsen och besviken på vissa människor runtomkring mig. jag kan svälja stoltheten och säga att jag haft det tufft det senaste månaderna, halvåret, året.. men absolut det senaste halvåret. det har varit kaos inom mig. det har gjort ont i kropp och själ. det är inte föräns de sista två månaderna som jag känt sinnesro och börjat må bra, på riktigt!

 

men när människor som står en nära, både den ena och den andre, uttrycker sig så jävla klantigt till mig om och om igen, då lackar jag tillslut. människor som vet exakt vad jag gått omkring och burit på.. jag känner mig besviken på så många olika sätt att jag blir fan gråtfärdig. varför tänker inte folk sig för? har ni ens lyssnat på vad jag har sagt? har ni ens förstått hur ont jag haft inom mig? har ni överhuvudtaget ens brytt er? 

 

jag känner inte att någon gjort sig särskillt förtjänt utav en "tackföralltdugjort-predikan".. utan jag tog mig upp till vattenytan helt jävla själv. och ska man se det positiva i det så känner jag mig starkare än aldrig förr! men oavsett så blir jag djupt besviken när folk häver ur sig vissa grejer utan att tänka sig för. 

 

både på gott och på ont, så har jag insett att jag klarar mig helt själv. och jag har även börjat att inse vad och vilka jag ska lägga min energi och mitt engagemang på. jag har minsan lagt för mycket på andra medans jag glömt bort mig själv, och då slutar det väl såhär antar jag.. att man ligger och snyftar i sängen.