vafan har man o gnälla över egentligen? det finns ju faktiskt dom som inte har fått komma till i sänghalmen på en månad. min spontana reaktion på problemet -nääääe, vad joobbigt! och den andre kontra med  -men vi är faktiskt i ett förhållande. snygg räddning. slutpratat.

 

allvarligt. hur orkar man egentligen gnälla över sånt? fast jag vet, jag är inte född igår, det problemet kan kännas jättestort. men för mig, här och nu, att höra någon böla över en sån sak.... ptjaa..

 

jag ber verkligen om ursäkt om jag verkar fruktansvärt oengagerad när jag lägger huvudet på sne och bara höjer på ögonbrynen. jag känner mig nästintill elak som verkar så egoistisk och obrydd i vissa lägen. det här är inte likt mig. så här och nu så ber jag om ursäkt över mitt oengagemang. jag ska skärpa mig. era problem är inte små, är det något som skaver inom er, så ska det tas på allvar. jag lovar att komma tillbaka och finns där snart igen, och lyssna på er, oavsett stora eller små bekymmer.. jag ska bara hitta balansen igen.

 

 

 

 

fyfan vad skönt, nu är jag ledig i två dagar! jag tror aldrig jag varit såhär besatt utav ledighet förut... det var till och med så att jag satt och mös för mig själv i bilen påväg hem ifrån jobbet idag.

 

och när jag kom hem så gjorde jag gourmémiddag för att fira! lägger ner lite extra tid på maten, och sedan slevar man i sig den på 2 minuter, fint. tänkte sen att näe nu ska jag krypa ner i soffan och vara sådär äckigt rosafluffig och gosig, och kolla på en rulle.. 15 minuter in på filmen, så stordeckar jag. mitt liv, hela jag, är fan en parodi på en romantisk komedi.

 

och istället för att knarka så äre som att jag försöker att bli hög på socker. sitter och mular i mig chokladmuffins... efter två stycken så har ångesten satt sig där den ska så då kan man lika gärna ta en till. MEN! jag dricker iallafall grönt te till, har hört att det sätter igång matsmältningen, så det är bara att köra på!

 

idag äre exakt en månad sen sebbe tog ett kliv över till andra sidan. just nu har jag bara sjuka tankar om det hela, vilket tydligen ska vara helt normalt. typ att nu behöver jag ju inte vara orolig att springa på honom när jag har en bad hair day. eller att nästa pojkvän jag blir tillsammans med behöver ju inte vara nojig över att jag ska ha nåt svartsjukt ex som ska komma och försöka vinna tillbaka mig.  jag har lärt mig och insett att det är fullständigt normalt att tänka på ett sätt som får en att skämmas över en själv.. som ralle, om han verkligen ville lämna jordelivet, varför valde han inte att göra det dagen innan han faktiskt gjorde det? då hade det blivit den 11/11-11. jag tror ärligt talat att jag inte är den enda som haft den funderingen.

 

en liten notis bara: God gives his hardest battles to his toughest soldiers.

 

 

yepp. just saying.

 

 

ni är överlyckliga för att erat barn gav er sovmorgon till hela 07.30 idag, själv sov jag till kl 12. ni tjatar om hur kallt det är ute, själv startade jag dagen med den varmaste duschen ni kan tänka er. ni gnäller över att ni inte har råd till att gå på bio, själv funderar jag på att dra till thailand. . . . . 

 

mitt liv kanske inte är så pjåkigt endå.

det är bara att slå tillbaka, se det bra istället för det dåliga.

 

har varit en lång och jobbig dag idag. även fast man idag satt och stirrade på den där jävla kistan, så kändes det så ofattbart att hans kropp låg där i. ja, vad säger man... det är ju alltid tungt med begravningar. men mitt i det hela så blir jag så rörd... jag har fått höra så många fina ord idag. ifrån hans familj. och hans släkt. människor som jag aldrig träffat. tänk att lilla jag har haft en sån stor betydelse i andra människors liv, det förstod jag inte när han och jag var tillsammans, men nu.. jag tror jag har fått det inpräntat i min skalle efter idag. jag ska nog bara suga åt mig.

 

älskade sebbe... det gjorde ont i mitt hjärta när jag var tvungen att lämna dig. och nu gör det ont för att du inte finns längre... en människa, ett liv, borta.

 

är fredag idag... blir lugnt, träffa tjejerna sen. är ledig hela helgen, ska fan bara vila upp mig. ta hand om mig själv!

3 och en halv vecka har nu gått sen sebbe lämnade livet. från att jag har gråtit sönder mig och mått illa över allt, så är det lättare nu. men jag blir fan lite rädd för mig själv, eller ja, min hjärna.. vad gör den? igår träffade jag en jobbarpolare som jag inte jobbat med på länge, hon ville ge mig en kram, och jag bara eh, va okej, varför? Jag undrar om jag är inne i någon slags förnekelse. jag vet att han inte finns längre, men... nä jag vet inte, det känns bara skumt. eller så är man så van med död och elände vid dethär laget så jag vet hur jag ska bearbeta det. men man är ju självklart rädd att det ska vända och komma en spark i ansiktet när man minst anar det. nu på fredag är  begravning iallafall. samma plats där jag för lite mer än ett år sen satt och stirrade på ralles kista och sa farväl.

 

har jobbat rätt mycket nu på sistånde, och idag är jag ledig. har färgat håret och lite så, och nu... vart är min energiii? tror jag skulle behöva ledigt i mer än en dag, så man hinner vila upp sig lite! har paxat 3 dagars ledighet i helgen iallafall, känner att jag behöver det!

 

ne nu ska jag ringa elly och kolla om hon vill komma över och hjälpa mig med min feta ikea-tavla jag har införskaffat mig. man måste sätta ihop den, och det var fan inte det lättaste när man var själv. måste ju strama åt den åt alla hållen och sen har man ju två nyfikna katter som ska vara med överallt. tillslut skrek jag rakt ut, och tryckte in den så långt in i gardergoben som bara gick... ville inte se fanskapet! men nu, en månad senare, så har jag lugnat ner mig... så nu äre dags att ta tag i den! 

mina ögon står i kors, så jävla trött är jag! äre ok att gå och lägga sig kl. 6 på kvällen? slängde mig i soffan förut, tänkte att jag kanske kunde slumra till lite iallafall.. men nee. dr phil började peka ett finger till mig också. det handlade om missbruk.. människor som levde nära inpå en missbrukare. ilskan, sorgen, hopplösheten, frustrationen, besvikelserna, lögnerna, bakslagen, skammen..... de där människorna trodde verkligen på att de kunde rädda sin sönderknarkade lilla dotter, vad tror jag? gissa.

 

idag känner jag bara hat.

 

jag har haft två förhållanden i mitt liv. det ena med ralle i 4 år, och det andra med sebbe i 2 år. det är de enda två som jag har älskat och som jag låtit komma mig nära. idag är båda döda. utav samma anledning. jag lämnade tillslut båda två, även där utav samma anledning.

 

jag är fan rädd för hur mitt nästa förhållande kommer att se ut. jag verkar ju tydligen dras till sånna killar. jag kunde inte rädda nån utav dom, så kanske kan jag rädda nästa? jag vill inte. men det är ju det jag känner till näre kommer till förhållanden. jag har ju självklart fått upplevt mycket kärlek, lycka, skratt... men jag antar att när du var sur över att din partner inte hade diskat, så höjde jag bara på ena ögonbrynet, la huvudet på sned, och tänkte "stackars dig, vad jobbigt."   

  

samtidigt som mina fingrar knapprar på tangentbordet så funderar jag över om jag verkligen ska publicera detta inlägg? vem som helst kan ju läsa.

 

samtidigt som jag är så arg och ledsen över allt. åren man har gått omkring och hållt tyst. man har skämts. det är inte många som vetat om hur det varit bakom stängda dörrar. borde jag verkligen låta folk få ta del utav det här? är det respektlöst emot de döda, som varken kan be om förlåtelse eller stå upp för saker och ting?

 

ja. det känns så. men jag då? Jag..?

 

jag tänker definitivt inte blotta några som helst detaljer om nånting som varit. men att sebbe dog utav en överdos, det vet folk om nu. när folk frågat, så har jag svarat. jag tänker inte ljuga. man är rädd för att folk ska vara dömande, men reaktionerna jag fått har istället varit medlidande, jämtemot sebbe. stackars sebbe. jag har inte gråtit på hela dagen, och nu kom tårarna.

 

de senaste dagarna har bara varit en dimma. jag har gjort sånt som måste göras, men efter det... så har jag inte haft kraft eller ork till nånting annat. idag tvättade jag, tog tag i disken och klippte klorna på katterna... sen var all min energi borta.

 

nu tänker jag publicera detta inlägg. det är ok. eller hur?

jag är helt jävla utmattad. när någon frågar hur det är med mig, så vet jag inte ens vad jag ska svara.

 

vet inte ens vad jag ska skriva...

 

såg på min fb-sida att jag den 1a januari hade skrivit hur kul mitt nyårsfirande hade varit och hur fullproppad med energi jag var, och jag ställde även frågan kan det nya året starta bättre? nooope!

och så BANG! dagen efter så rasade marken under mina fötter. bara några timmar senare, så raserades allt. 

 

ena stunden så tror man att man har allting under kontroll, andra stunden så bryter man ihop. räcker med att någon frågar hur det är med mig, så kommer tårarna helt okontrollerat. jag kan inte ljuga för nån. och det ska jag inte heller. det är skit. det gör konstant ont inom mig.

 

jag tycker så synd om honom. jag blir så ledsen när jag tänker på hur det slutade. jag blir så arg på allt. jag får dåligt samvete över gjorda och ogjorda saker. jag blir frustrerad över att möjligheten till ett ordentligt avslut av vårat förhållande inte längre finns, som att få sitt sagt, förklara, tala om, förlåta. ett sånt snack jag tror att alla behöver efter att man har brytit upp med någon. jag gjorde ju inte slut med honom för att jag slutade älska honom, utan för att jag var tvungen att rädda mig själv. var jag för egoistisk?

 

jag älskade den riktiga sebbe, han som var så mjuk och fin och omtänksam emot mig. jag älskade hans leende och skratt, och hans humor. jag älskade hans ögon. jag älskade när jag fick ligga med mitt huvud på hans bröst när vi kollade på tv eller innan vi skulle sova. men jag hatade drogerna, demonen som tog över hans kropp och hjärna. det var den som tamefan förstörde allt!!

 

nu sitter hans jäva dödsannons på kylskåpet. på det kylskåpet som vi tillsammans fyllt med mat till vårt hem. tänk om han bara visste, när han bodde här och öppnade det kylskåpet.. tänk om han hade anat att några månader senare så kommer hans dödsannons sitta på kylskåpsdörren. jag har så jävla många sjuka tankar, om precis allt. vilken vettig människa som tänker klart funderar ens på en sådan sak? jag är fan inne i någon slags jävla dimma.

 

det har bara gått några dagar sen jag fick beskedet, men det känns fan som månader. såg på fb att folk började skriva på hans sida igår, när annonsen kom ut. igår startade deras sorg.. medans jag vetat om det ett tag, och gråtit sönder mig, så har dom varit lyckligt ovetandes. jag är så otroligt tacksam över att sebbes föräldrar mitt i allt jävla elände tänkte på lilla mig, ringde mig och berättade. fyfan vad hemskt det hade varit att öppna tidningen och helt plötsligt se hans namn. bara sådär. utan förvarning. som tydligen många andra fick...

ensam, mörkt, panik... igen.

 

idag kom jag inte upp ur sängen försän kl. 15. jag var vaken, men kunde inte ta mig upp och starta dagen. jag bara låg där... orkade inte.

 

tog mig upp tillslut, bestämde mig för att göra iordning mig och åka till sebbes föräldrar. det är inte lätt, världens projekt till att ens fixa till mig själv lite, ta på mig kläder, sätta upp håret och dra på lite mascara, världens simplaste grej, blev bara ett jävla jobb för mig. satte mig vid datorn och tänkte att jag skickar ett blombud istället... sen gav jag mig själv en käftsmäll och sa åt mig själv att nu får jag fan skärpa till mig!!

 

var på snudd till att bryta ihop inne på blomaffären. det är ett projekt att ens se folk i ögonen. åkte till sebbes färäldrar, hans mamma öppnade dörren och gav mig världens kram. hon sa att det är inte jag som ska ge dom blommor, utan det är dom som ska ge blommor till mig.. och jag tänkte hur fan orkar ni ens vara så måna om mig, när eran egna son har gått bort?! men det är dom. så jävla fina människor. fruktansvärt måna om mig. jag ska inte klandra mig själv, jag gjorde allt jag kunde, mer än vad många andra hade orkat. när människor som är i sorg talar om vilken stor betydelse man har haft och har i deras liv... jag blir så, rörd. men jag kunde inte låta bli att gråta. jag var kvar en stund hos dom, satt vid köksbordet medans hans mamma pysslade lite med pajbottnar som ska vara till begravningsfikat. det är så jävla hemskt!!

 

åkte sen förbi mamma och pappa som bor i närheten för o säga hej. pappa ville ha hjälpt med sin mobil... och jag flippar. jag flippar på honom för att han inte förstår hur man gör. min stubin har varit så jävla kort idag. jag får så dåligt samvete.... det är fan det enda jag haft de senaste dagarna, dåligt samvete.

 

träffade tjejerna sen. när jag satte mig ner i soffan så kände jag bara vafan gör jag här!? jag har ingen ro i kroppen! jag orkar inte bry mig om nåns problem, jag orkar inte skratta åt skämt, jag orkar inte engagera mig i ett jävla skit. jag bad om ursäkt för att jag kände mig så bitter... dom förstod. och ännu en gång sitter man med dåligt samvete över hur man beter sig.

 

när alle dog, matte dog, ralle dog.... då satt endå jag och många utav mina vänner i en och samma båt. vi hade samma sorg, samma smärta. och nu... nu sitter jag helt själv. jag tror inte det finns någon som kan förstå hur ont det gör inom mig. men på ett sätt så finns det ju något positivt i det, och det är att mina vänner orkar backa upp mig... man ska alltid bry sig om andra, men just nu äre lite mer okej att jag tillåter mig själv att faktiskt vara ledsen och gråta. och att tycka att allting är rent utsagt skit!

 

jag borde gå och lägga mig nu, ska jobba 13timmars pass imorgon. hur ska jag orka? helt jävla söndergråten, trött, oengagerad. hur ska det gå med tålamodet som jag inte har...jag orkar inte. men det är väl bara att bita ihop. ta sig igenom. livet fortsätter ju...

nu har jag suttit och stirrat rakt fram ett tag. vad säger man? milla har varit här hela kvällen, åkte för en stund sen. och när ensamheten, natten och mörkret kommer, då smyger sig tårarna, paniken och ångesten på.. det är bara att bita ihop och ta sig igenom allt, ännu en gång. den här natten, nästa natt, nästa och nästa och nästa och snaaart, så kommer det börja kännas mer ok. jag kan dethär nu, det är sorgligt att man fått varit med om det för många gånger i sitt unga liv. ännu en till betydelsefull människa ska begravas....

 

sebbes mamma ringde mig i onsdags och berättade att han har gått bort. min värld stannade. världen som sakta hade börjat snurra för inte så längesen, det är bara att börja om. igen. hon ville berätta det för mig, så att jag slapp få reda på det genom en dödsannons i tidningen.

 

människan jag hade delat mitt liv med, finns inte längre. och kommer aldrig någonsin att komma tillbaka. kroppen jag sovit bredvid i 2års tid ligger nu på ett jävla bårhus!! hela mitt jävla hem förknippar jag med sebbe. för inte så längesen så låg han i soffan bredvid mig och kollade på tv. hans namn står fortfarande kvar på ytterdörren... de små sakerna som inte var så betydelsefulla för några dagar sedan har helt plötsligt blivit jävligt stora.. den röda färgen i badrummet som han hade skvätt ut som inte går bort, sprickan på toan som han har lagat, hyllorna inne i garderoben som han har satt upp, skänken i köket som han slet som fan med att få ihop....

 

och det jävla dåliga samvetet som gnager inom mig.. jag vet att jag inte ska klandra mig själv, jag vet att jag gjorde allt jag kunde, plus lite till... men jag kunde inte rädda honom.

 

jag ville inte ha någon större kontakt med honom efter att det tog slut för några månader sen, för det var bäst så. men tanken fanns ju att en vacker dag, om ett eller två år så kunde man ju iallafall hälsa på varann när man sprang på honom. möjligheten till att be om ursäkt, få en ursäkt och prata igenom saker och ting. som jag sa till honom näre tog slut, att jag hoppas att han en dag kommer att förstå... Men den möjligheten finns inte längre. det är bara att släppa det. försöka att inte tänka på det. men det skaver... riktigt ordentligt.

 

jag vill inte ha något medlidande. det hade sebbe tyckt varit töntigt. men det är smärtsamt... det gör förbannat ont.

 

och ännu en gång sitter man och kollar ut genom fönstret, upp emot himlen, och undrar; vart är du nånstans?

 

när ralle dog så torkade sebbe mina tårar. när jag uffade runt i sängen och inte kunde sova så drog han mig emot sig... och nu, så är det sebbe jag torkar mina egna tårar för. det är för honom jag vänder och vrider på mig i sängen och inte kan sova.. jag blir så jävla illamående av allt.