3 och en halv vecka har nu gått sen sebbe lämnade livet. från att jag har gråtit sönder mig och mått illa över allt, så är det lättare nu. men jag blir fan lite rädd för mig själv, eller ja, min hjärna.. vad gör den? igår träffade jag en jobbarpolare som jag inte jobbat med på länge, hon ville ge mig en kram, och jag bara eh, va okej, varför? Jag undrar om jag är inne i någon slags förnekelse. jag vet att han inte finns längre, men... nä jag vet inte, det känns bara skumt. eller så är man så van med död och elände vid dethär laget så jag vet hur jag ska bearbeta det. men man är ju självklart rädd att det ska vända och komma en spark i ansiktet när man minst anar det. nu på fredag är  begravning iallafall. samma plats där jag för lite mer än ett år sen satt och stirrade på ralles kista och sa farväl.

 

har jobbat rätt mycket nu på sistånde, och idag är jag ledig. har färgat håret och lite så, och nu... vart är min energiii? tror jag skulle behöva ledigt i mer än en dag, så man hinner vila upp sig lite! har paxat 3 dagars ledighet i helgen iallafall, känner att jag behöver det!

 

ne nu ska jag ringa elly och kolla om hon vill komma över och hjälpa mig med min feta ikea-tavla jag har införskaffat mig. man måste sätta ihop den, och det var fan inte det lättaste när man var själv. måste ju strama åt den åt alla hållen och sen har man ju två nyfikna katter som ska vara med överallt. tillslut skrek jag rakt ut, och tryckte in den så långt in i gardergoben som bara gick... ville inte se fanskapet! men nu, en månad senare, så har jag lugnat ner mig... så nu äre dags att ta tag i den!