mina ögon står i kors, så jävla trött är jag! äre ok att gå och lägga sig kl. 6 på kvällen? slängde mig i soffan förut, tänkte att jag kanske kunde slumra till lite iallafall.. men nee. dr phil började peka ett finger till mig också. det handlade om missbruk.. människor som levde nära inpå en missbrukare. ilskan, sorgen, hopplösheten, frustrationen, besvikelserna, lögnerna, bakslagen, skammen..... de där människorna trodde verkligen på att de kunde rädda sin sönderknarkade lilla dotter, vad tror jag? gissa.

 

idag känner jag bara hat.

 

jag har haft två förhållanden i mitt liv. det ena med ralle i 4 år, och det andra med sebbe i 2 år. det är de enda två som jag har älskat och som jag låtit komma mig nära. idag är båda döda. utav samma anledning. jag lämnade tillslut båda två, även där utav samma anledning.

 

jag är fan rädd för hur mitt nästa förhållande kommer att se ut. jag verkar ju tydligen dras till sånna killar. jag kunde inte rädda nån utav dom, så kanske kan jag rädda nästa? jag vill inte. men det är ju det jag känner till näre kommer till förhållanden. jag har ju självklart fått upplevt mycket kärlek, lycka, skratt... men jag antar att när du var sur över att din partner inte hade diskat, så höjde jag bara på ena ögonbrynet, la huvudet på sned, och tänkte "stackars dig, vad jobbigt."   

  

samtidigt som mina fingrar knapprar på tangentbordet så funderar jag över om jag verkligen ska publicera detta inlägg? vem som helst kan ju läsa.

 

samtidigt som jag är så arg och ledsen över allt. åren man har gått omkring och hållt tyst. man har skämts. det är inte många som vetat om hur det varit bakom stängda dörrar. borde jag verkligen låta folk få ta del utav det här? är det respektlöst emot de döda, som varken kan be om förlåtelse eller stå upp för saker och ting?

 

ja. det känns så. men jag då? Jag..?

 

jag tänker definitivt inte blotta några som helst detaljer om nånting som varit. men att sebbe dog utav en överdos, det vet folk om nu. när folk frågat, så har jag svarat. jag tänker inte ljuga. man är rädd för att folk ska vara dömande, men reaktionerna jag fått har istället varit medlidande, jämtemot sebbe. stackars sebbe. jag har inte gråtit på hela dagen, och nu kom tårarna.

 

de senaste dagarna har bara varit en dimma. jag har gjort sånt som måste göras, men efter det... så har jag inte haft kraft eller ork till nånting annat. idag tvättade jag, tog tag i disken och klippte klorna på katterna... sen var all min energi borta.

 

nu tänker jag publicera detta inlägg. det är ok. eller hur?