nu har jag suttit och stirrat rakt fram ett tag. vad säger man? milla har varit här hela kvällen, åkte för en stund sen. och när ensamheten, natten och mörkret kommer, då smyger sig tårarna, paniken och ångesten på.. det är bara att bita ihop och ta sig igenom allt, ännu en gång. den här natten, nästa natt, nästa och nästa och nästa och snaaart, så kommer det börja kännas mer ok. jag kan dethär nu, det är sorgligt att man fått varit med om det för många gånger i sitt unga liv. ännu en till betydelsefull människa ska begravas....

 

sebbes mamma ringde mig i onsdags och berättade att han har gått bort. min värld stannade. världen som sakta hade börjat snurra för inte så längesen, det är bara att börja om. igen. hon ville berätta det för mig, så att jag slapp få reda på det genom en dödsannons i tidningen.

 

människan jag hade delat mitt liv med, finns inte längre. och kommer aldrig någonsin att komma tillbaka. kroppen jag sovit bredvid i 2års tid ligger nu på ett jävla bårhus!! hela mitt jävla hem förknippar jag med sebbe. för inte så längesen så låg han i soffan bredvid mig och kollade på tv. hans namn står fortfarande kvar på ytterdörren... de små sakerna som inte var så betydelsefulla för några dagar sedan har helt plötsligt blivit jävligt stora.. den röda färgen i badrummet som han hade skvätt ut som inte går bort, sprickan på toan som han har lagat, hyllorna inne i garderoben som han har satt upp, skänken i köket som han slet som fan med att få ihop....

 

och det jävla dåliga samvetet som gnager inom mig.. jag vet att jag inte ska klandra mig själv, jag vet att jag gjorde allt jag kunde, plus lite till... men jag kunde inte rädda honom.

 

jag ville inte ha någon större kontakt med honom efter att det tog slut för några månader sen, för det var bäst så. men tanken fanns ju att en vacker dag, om ett eller två år så kunde man ju iallafall hälsa på varann när man sprang på honom. möjligheten till att be om ursäkt, få en ursäkt och prata igenom saker och ting. som jag sa till honom näre tog slut, att jag hoppas att han en dag kommer att förstå... Men den möjligheten finns inte längre. det är bara att släppa det. försöka att inte tänka på det. men det skaver... riktigt ordentligt.

 

jag vill inte ha något medlidande. det hade sebbe tyckt varit töntigt. men det är smärtsamt... det gör förbannat ont.

 

och ännu en gång sitter man och kollar ut genom fönstret, upp emot himlen, och undrar; vart är du nånstans?

 

när ralle dog så torkade sebbe mina tårar. när jag uffade runt i sängen och inte kunde sova så drog han mig emot sig... och nu, så är det sebbe jag torkar mina egna tårar för. det är för honom jag vänder och vrider på mig i sängen och inte kan sova.. jag blir så jävla illamående av allt.