ensam, mörkt, panik... igen.

 

idag kom jag inte upp ur sängen försän kl. 15. jag var vaken, men kunde inte ta mig upp och starta dagen. jag bara låg där... orkade inte.

 

tog mig upp tillslut, bestämde mig för att göra iordning mig och åka till sebbes föräldrar. det är inte lätt, världens projekt till att ens fixa till mig själv lite, ta på mig kläder, sätta upp håret och dra på lite mascara, världens simplaste grej, blev bara ett jävla jobb för mig. satte mig vid datorn och tänkte att jag skickar ett blombud istället... sen gav jag mig själv en käftsmäll och sa åt mig själv att nu får jag fan skärpa till mig!!

 

var på snudd till att bryta ihop inne på blomaffären. det är ett projekt att ens se folk i ögonen. åkte till sebbes färäldrar, hans mamma öppnade dörren och gav mig världens kram. hon sa att det är inte jag som ska ge dom blommor, utan det är dom som ska ge blommor till mig.. och jag tänkte hur fan orkar ni ens vara så måna om mig, när eran egna son har gått bort?! men det är dom. så jävla fina människor. fruktansvärt måna om mig. jag ska inte klandra mig själv, jag gjorde allt jag kunde, mer än vad många andra hade orkat. när människor som är i sorg talar om vilken stor betydelse man har haft och har i deras liv... jag blir så, rörd. men jag kunde inte låta bli att gråta. jag var kvar en stund hos dom, satt vid köksbordet medans hans mamma pysslade lite med pajbottnar som ska vara till begravningsfikat. det är så jävla hemskt!!

 

åkte sen förbi mamma och pappa som bor i närheten för o säga hej. pappa ville ha hjälpt med sin mobil... och jag flippar. jag flippar på honom för att han inte förstår hur man gör. min stubin har varit så jävla kort idag. jag får så dåligt samvete.... det är fan det enda jag haft de senaste dagarna, dåligt samvete.

 

träffade tjejerna sen. när jag satte mig ner i soffan så kände jag bara vafan gör jag här!? jag har ingen ro i kroppen! jag orkar inte bry mig om nåns problem, jag orkar inte skratta åt skämt, jag orkar inte engagera mig i ett jävla skit. jag bad om ursäkt för att jag kände mig så bitter... dom förstod. och ännu en gång sitter man med dåligt samvete över hur man beter sig.

 

när alle dog, matte dog, ralle dog.... då satt endå jag och många utav mina vänner i en och samma båt. vi hade samma sorg, samma smärta. och nu... nu sitter jag helt själv. jag tror inte det finns någon som kan förstå hur ont det gör inom mig. men på ett sätt så finns det ju något positivt i det, och det är att mina vänner orkar backa upp mig... man ska alltid bry sig om andra, men just nu äre lite mer okej att jag tillåter mig själv att faktiskt vara ledsen och gråta. och att tycka att allting är rent utsagt skit!

 

jag borde gå och lägga mig nu, ska jobba 13timmars pass imorgon. hur ska jag orka? helt jävla söndergråten, trött, oengagerad. hur ska det gå med tålamodet som jag inte har...jag orkar inte. men det är väl bara att bita ihop. ta sig igenom. livet fortsätter ju...