jag är helt jävla utmattad. när någon frågar hur det är med mig, så vet jag inte ens vad jag ska svara.

 

vet inte ens vad jag ska skriva...

 

såg på min fb-sida att jag den 1a januari hade skrivit hur kul mitt nyårsfirande hade varit och hur fullproppad med energi jag var, och jag ställde även frågan kan det nya året starta bättre? nooope!

och så BANG! dagen efter så rasade marken under mina fötter. bara några timmar senare, så raserades allt. 

 

ena stunden så tror man att man har allting under kontroll, andra stunden så bryter man ihop. räcker med att någon frågar hur det är med mig, så kommer tårarna helt okontrollerat. jag kan inte ljuga för nån. och det ska jag inte heller. det är skit. det gör konstant ont inom mig.

 

jag tycker så synd om honom. jag blir så ledsen när jag tänker på hur det slutade. jag blir så arg på allt. jag får dåligt samvete över gjorda och ogjorda saker. jag blir frustrerad över att möjligheten till ett ordentligt avslut av vårat förhållande inte längre finns, som att få sitt sagt, förklara, tala om, förlåta. ett sånt snack jag tror att alla behöver efter att man har brytit upp med någon. jag gjorde ju inte slut med honom för att jag slutade älska honom, utan för att jag var tvungen att rädda mig själv. var jag för egoistisk?

 

jag älskade den riktiga sebbe, han som var så mjuk och fin och omtänksam emot mig. jag älskade hans leende och skratt, och hans humor. jag älskade hans ögon. jag älskade när jag fick ligga med mitt huvud på hans bröst när vi kollade på tv eller innan vi skulle sova. men jag hatade drogerna, demonen som tog över hans kropp och hjärna. det var den som tamefan förstörde allt!!

 

nu sitter hans jäva dödsannons på kylskåpet. på det kylskåpet som vi tillsammans fyllt med mat till vårt hem. tänk om han bara visste, när han bodde här och öppnade det kylskåpet.. tänk om han hade anat att några månader senare så kommer hans dödsannons sitta på kylskåpsdörren. jag har så jävla många sjuka tankar, om precis allt. vilken vettig människa som tänker klart funderar ens på en sådan sak? jag är fan inne i någon slags jävla dimma.

 

det har bara gått några dagar sen jag fick beskedet, men det känns fan som månader. såg på fb att folk började skriva på hans sida igår, när annonsen kom ut. igår startade deras sorg.. medans jag vetat om det ett tag, och gråtit sönder mig, så har dom varit lyckligt ovetandes. jag är så otroligt tacksam över att sebbes föräldrar mitt i allt jävla elände tänkte på lilla mig, ringde mig och berättade. fyfan vad hemskt det hade varit att öppna tidningen och helt plötsligt se hans namn. bara sådär. utan förvarning. som tydligen många andra fick...