det känns som att livet och det mesta utav vardagen har stannat upp. lite som att man vandrar i en bubbla. minsta lilla grej känns som ett stort projekt.. tex som att ta tag i disken. där kommer mina fina vänner, och min familj in i bilden. tar tag i mig och pushar mig framåt, eller bara säger åt mig att sätta mig ner och så diskar dom åt mig. jag behöver inte säga nånting, dom vet.

det här året har varit tungt och jobbigt för mig, bakslag efter bakslag efter bakslag... och nu dethär. det är för mycket. vad jag lärt mig är iallafall att ge fan i att bara bita ihop, vifta bort gråten och låtsas som ingenting, jag behöver inte alltid vara så stark. i slutändan så kommer det endå alltid ikapp och sätter en yxa i ryggen på en.

att åka hem till din familj, jag är så glad att jag gjorde det. att få ge din mamma dendär kramen. men jag kan inte släppa.. det första hon sa när jag klev in var "vi satt precis och tittade på bilder på dig och ralle.." och just precis då, så knackar jag på dörren. jag kan inte riktigt släppa det, hade du ett finger med i det hela kanske?

uff jag känner mig helt utmattad.. helt orkeslös.. ska släpa mig till sängen nu