och ännu en gång blir jag förbannad! när jag får höra och se folk som snackar om den döde som att det var deras bästigaste bästaste vän i hela världen! jag råkade av en slump hamna inne på en tjejs blogg... hon hade skrivit om sebbe. javisst, dom kanske hade kommit varann nära den senaste tiden när jag inte fanns i bilden, för så länge jag och sebbe levde ihop så hörde jag aldrig talas om henne. men sättet hon skrev om honom... allvarligt talat, hade hon känt sebbe, hade hon varit så sjukt nära vän med honom, då hade hon vetat. då hade hon garanterat vetat hur han mådde. hur han levde. och vad han dog av.

 

eller som på självaste begravningen, när en brud sitter och gråter ögonen ur sig. ingen vet vem hon är. hon går fram till kistan själv och står och kippar efter andan. ja, man får vara ledsen och sörja.. men jag vart fundersam.. vem är hon? fick senare reda på att hon och sebbe hade känt varann i 2 månader innan han dog.

 

jag säger inte att den ena har mer rätt än den andra att vara mer ledsen när någon dör... det är ingen jävla tävling!

det jag blir förbannad över är hur folk helt plötsligt blir bästa vänner med den som gått bort. jag tror att när man dör, det är då man har som mest vänner. alla kände en. alla älskade en. man talar inte illa om de döda..

 

jag har sagt till mina vänner, att skulle jag dö. då hoppas jag att de slår de personer på käften som påstår sig vara mina närmsta.. fast de egentligen kanske bara var en bekant.

 

tycker inte att det är särskilt respektfullt gentemot familj och de som faktiskt var den dödes närmsta vänner.  men ptja, det kanske inte är respektfullt utav mig att sitta och skriva såhär... för såfort det handlar om döden, då är man hemsk om man har en åsikt.

 

hursom så rullar det på. det kommer till mig ibland. för någon dag sen så fick jag ett handskrivet kort ifrån sebbes föräldrar, och med det kortet så medföljde även ett breakdown. jag satt i soffan och kollade på tv, och helt plötsligt började tårarna bara att rinna. jag fattade ingenting. men det var väl lika bra att släppa på trycket. sen känns det bättre.

 

jag vill flytta ifrån denhär lägenheten... allting är han. men det gick även upp för mig att isåfall borde jag även sälja möblerna och köpa nytt... för till och med möblerna påminner om sebbe. eller, så hoppas jag på att få komma till den punkten då jag inte förknippar sebbe med allting runtomkring. inte att glömma bort honom, utan att gå vidare...