plötsligt kommer det som en jävla käftsmäll...
när man minst anar det så rivs det lilla kaoset upp som man så fint vikt undan. denna jävla struggle, till att hålla modet och humöret uppe. till att okontrollerat börja gråta bara för att man råkade se en bild på honom... det är för många känslor, för att orka hantera dom på en och samma gång. det sjuka är att dethär är inte första gången ens hjärta och själ har blivit misshandlat på dethär sättet. fan ta döden. men det är så det känns, det gör ont inombords. det är bara att härda ut... så kommer det att bli bättre sen.