sådär, då har jag speed-bantat! spenderade hela lördagskvällen och halva natten med kräkfest! kräktes som en jävla häst, höll till och med på att tuppa av, så jag slängde mig i sängen och skulle ringa mamma & pappa. klart som fan att mobilen dött, hur otippat var inte det?! där och då så trodde jag ärligt att nu är min sista tid kommen, nu kommer jag dö. och nån kommer att hitta mig här om några dagar, förruttnad, nerspydd och död. fint!

 

fick igång mobilen och päronen sprang ut till sin bil. 10 min senare så får jag panik och håller på att svimma av igen, så jag ringer och stressar på dom, skynda skynda skynda! för dom är ju mina föräldrar, då är man superheroes och kan transportera sig jävligt fort! sen kräktes jag ner hela sängen och halva mig själv. mums. och där fick jag sitta, tills mina päron klev innanför dörren... jag tror jag aldrig känt mig så förnedrad. det är sånahär situationer man inte vill att någon annan ska se en. och ynklig kände jag mig.. hjälp mig.. klämde jag fram. sen höll jag på att dö ett par gånger till... but I made it! idag känner jag mig jättetrasig.

 

jag ska aldrig nånsin igen vara kaxig över att jag aldrig åker på magsjuka! never! och jag ska aldrig nånsin igen äta nudlar! för det var typ det jag spydde upp. enda tills det bara kom upp fragma och inälvor, urgh.....