det går inte en enda dag där jag inte tänker på honom...

han finns inte längre... det är så sjukt. det tar sån tid att förstå vissa saker här i livet. jag har tagit på hans kista, men det känns som att jag vill åka upp till norrland bara för att få se hans namn på en sten. då.. kanske det sjunker in för mig. eller?

 

ingenting har förändrats här hemma sen han dog. jag var ju inne på att kasta ut alla möbler och införskaffa nya, bara för att jag såg honom framför mig hela tiden, sittandes i soffan, liggandes i sängen... men det var nog bara den enkla vägen. allting är kvar, inget är utkastat, inget är nytt. hans namn står än idag fortfarande kvar på ytterdörren...

 

det jobbigaste av allt, är att det finns saker som måste bearbetas i mitt huvud. sebbe missbrukade. att leva med en missbrukare kan vara något av det tuffaste en människa behöver struggla sig igenom. att se någon man älskar sakta med säkert ta sitt egna liv. att leva med en missbrukare medför så sjukt många starka känslor.. ilska, hat, hopplöshet, utmattning, sorg, ångest, förtvivlan, zombie-mode, ont i magen, nervositet, frustration.... att leva med en missbrukare medför scenarion som en annan människa aldrig skulle kunna förstå. det är hemskt att hitta den man älskar halvdöd i sängen, det är hemskt att sitta där fram i ambulansen och bara få höra hur de kämpar med att få liv i honom därbak, medans de i ilfart susar mot akuten. men det är en underbar känsla att få komma in på intensivvårdsavdelningen och ge sin pojkvän en kram... för han klarade sig. då försvinner allt som var innan, och man suger in sig utav nuet. han överlevde ju, då är ju allt annat skitsamma! .... sen återgår man till vardagen.

 

knarkdemoner är inte snälla. dom kan vara fruktansvärt elaka. det var som att jag stod emellan och slets mellan den riktiga sebbe och knarkdemonen. knarkdemonen talade gärna om för mig hur värdelös och patetisk jag var, allting som hade med mig o göra var fel. mitt inre, mitt yttre. knarkdemonens frustration var även så stark att det kunde bli aggressivt. medans den riktiga sebbe var så go och omtänksam, och inte hade några som helst problem med att tala om hur underbar och fin han tyckte att jag var, samtidigt som han ömt kunde hålla om och gosa in sig i mig. där och då hade jag svårt att sära på dom två... så jag stod bara där, totalt jävla genomförvirrad. men idag, kan jag skilja på dom två... det jag ska minnas är var Sebbe sa. Inte vad den där frustrerande och ångestfyllda demonen sa.

 

det är så sorgligt att det är såhär. men det är såhär det är. dethär är verkligheten! samtidigt som jag får dåligt samvete över att yttra nånting om hur det var, så måste jag få ur mig. jag vågade inte prata när jag satt mitt i det, och nu skaver det i mitt samvete att prata om det, bara för att han är död. han kommer aldrig nånsin kunna be om ursäkt eller stå för vad han sagt och gjort. men ska det komma nånting positivt ur allt detta.. så kanske det endå hänger lite på mig. Min mening i det hela kanske är att förmedla detta vidare... det finns så sjukt många som lever med en missbrukare, om du är en utav dom, så kan jag säga att jag förstår. jag gör verkligen det.

 

jag tvekar på om jag ska publicera detta.... jag hoppas att folk har förstånd nog att skilja på vad jag vill få fram med detta inlägg. det handlar om att sitta bredvid en missbrukare. jag vill inte att folk ska tro att sebbe var en hemskt människa, för det var han inte. den riktiga sebbe vart jag ju inte förälskad i för intet. trevlig, charmig, social och med en mängd av humor. omtänksam. känslig... intelligent.

 

dethär inlägget vart lite längre än vad jag hade tänkt mig... men saker och ting bubblar inom mig, sånt som måste ut... Jag tänker så mycket på honom. det enda jag kan trösta mig med idag är att han slipper ångesten och frustrationen. och knarkdemonen.