När jag använder sådana vulgära ord så är jag fane mig inte på humör.

 

Inne på åttonde, ÅTTONDE!! dagen med yrsel. Konstant yrsel. Det snurrar, det gungar, jag har fått minnesförlust, har svårt att koncentrera mig, fumlar runt. Känner mig allmänt jävla full! Jag har inte kunnat köra bil, jag bröt ihop när jag försökte laga pyttipanna för någon dag sen för det funkade inte. Mina vänner och min familj får aggera personliga assistenter åt mig när jag t.ex. ska handla eller nåt.

 

Har träffat två olika läkare, varav den första bara petade lite på mig och gav mig domen: stress. "du har ju lite såna symptom, det enda avvikande är ju att du själv inte känner dig stressad eller mår psykiskt dåligt på nåt sätt."  Öhm?

 

Den andra jag träffade var ju en riktig stjärna. En vidrig jävla översittartyp. Han var så jävla äckligt dryg att han fick mig att börja gråta. Och medans jag sitter där och snyftar och torkar tårarna, ja då tar han blodtryck på mig och konstaterar att "blodtrycket är lite högt, med det är ju för att du är lite upprörd just nu." Han skickade en remiss åt mig till neurologen, sen sjukskrev han mig. Det sista jag sa till honom innan jag stängde dörren var "då får vi hoppas att vi aldrig mer behöver att träffas igen."  Han fick ta det som han ville, men jag menade det bokstavligt talat.

 

Önskar nästan att jag skulle falla ihop på golvet och börja krampa och tugga fragma, för då kanske, kaaanske man får ordentlig hjälp.

 

Det kändes lite bättre igår kväll faktiskt. Var då iväg med pappa på speedway. Jag hade fortfarande lite jobbigt med ögonen, men dethär snurrandet hade tagit lite ledigt. Och idag när jag vaknade så var det på samma nivå. Och jag fick en gnutta hopp! Som sedan slets ifrån mig. Har brytit ihop ett par två, tre gånger idag. Känt mig så ynklig. Läkarna hade nog rätt, jag är nog lite stressad och ångestfylld… man kan ju liksom inte bli annat när man mår såhär. Dom kan nog se in i framtiden, dom satte domen på mig innan den ens hade trädit fram. Coolt, nobelpris – nästa!

 

Det är fan hemskt att inte ha någon kontroll. Att leva i ovisshet. Det är panikslaget att inte veta vad som är fel på en. Och det är fruktansvärt ledsamt att inte känna att man har vårdcentralen som backar upp en. Dom verkar mest tycka att man är jobbig och ivägen, och tar upp deras dyrabara kafferast-tid.

 

Jag känner mig inburad i mitt egna hem. Begränsad. Börjar tappa orken till saker och ting. Har i alla dessa åtta lååånga dagarna mest legat i soffan och ätit choklad bara för att jag tycker så synd om mig själv. Så tillråga på allt så kommer jag även att bli en tjockis.

 

Ska sätta mig på balkongen nu och kedjeröka och gråta en skvätt... high life!