vi försökte, men det gick inte. tillslut var jag tvungen att rädda mig själv. det känns fruktansvärt hårt just nu, panikslaget. har gråtit hela natten, så mina ögon är helt svullna. även om detta är bäst, för både honom och mig, så gör det otroligt ont i både kropp och själ. jag vet att en vacker dag så kommer jag att må bättre, skratta och njuta utav livet igen. men just i detta nu, så är det förjävligt. ett riktigt jävla mörker.

mycket som snurrar i skallen just nu. han var hemma och packade sina grejer igår, jag skulle behöva åka dit idag och hämta lite kläder och sånt. det kommer att svida inom mig när jag kommer hem till vårat hem, och hans saker inte är där. men jag måste ta mig igenom det. jag önskar att det var tvärtom, att det var hans lägenhet, och det var jag som bara behövde packa ihop mitt och dra, så fick han sköta resten.

vart ska jag ta vägen nu? jag varken vill eller kan bo kvar där själv. det var lättare när man var 15, då var det istortsett bara att göra slut och sen trycka ner ansiktet i kudden och grina. nu äre så jädrans mycket praktiskt runt omkring som måste ordnas med.

det skönaste är att jag har min familj och mina vänner att luta mig tillbaka på. jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort utan dom. så underbart fina, de har erbjudit sig att hjälpa mig med allt. minsta lilla grej. så att jag kan slappna av litegrann åtminstånde. det är vid sånnahär livskriser som man verkligen inser hur förbannat mycket dom betyder för mig, och hur lyckligt lottad jag ska känna mig som har dom nära mig!

men ja, det får ta den tid det tar med allt nu. kan inte göra så mycket mer. en dag i taget. bättre att låta tårarna rinna av mig nu, få ur mig allt, så att jag en dag orkar utforska en ny väg..