En vecka sedan Matte lämnade jordelivet och begav sig till himlen, och 4 dagar sedan min lilla Zebb också fick vingar.

Det har varit så hårt på sistånde.. så tungt.. ledsamt.. jobbigt.. panikslaget. Idag känns det ok. Just i detta nu iallafall..

Känner att det skulle vara skönt att komma ut lite nu denna lördagskväll. göra nånting.. men vet inte vad. vet inte om jag egentligen orkar.. vet ingenting! känns som att det inte spelar någon större roll.. men annars vankar jag bara av och ann här hemma i ren panik.

när det kommer sånahär stunder i livet, det är då man lär sig att uppskatta det lilla. det lilla som helt plötsligt blir stort. så jävla ironiskt att det värsta som kan hända måste hända för att man ska vakna upp!

skärpning!