igår var begravningen. så fin. så personlig. och så fruktansvärt jobbig! men man måste ta sig igenom sådana hemskheter vare sig man vill eller inte, för att sedan kunna acceptera och gå vidare. jag är så arg på dig, så ledsen, så besviken.. men samtidigt så biter jag ihop och viskar motsträvigt; det är okej, om det verkligen var dethär Du ville, så är det okej... och mina tårar rinner en efter en. för dig. för allt du var. för allt du gav. för det förflutna. för nuet. för framtiden. du är överallt. 

vi hade några duster i vårat förhållande, men dethär var den absolut största smärtan du gett mig. bara det att jag sitter inte ensam nu och har ont inom mig, utan jag delar smärtan tillsammans med 100tals andra. även fast du inte kunde ljuga för mig, även fast jag förstod att du inte mådde bra, så kan jag inte förstå hur du kunde ta steget. hur du kunde lämna livet? hoppet om nånting bättre var väl kanske större, jag hoppas innerligt att du fått det bästa nu. 

hur mycket man än önskar, vill och hoppas, så går det inte att spola tillbaka tiden. och så sitter man här, med dåligt samvete över att jag inte kom över på den där fikan du ville ta med mig 2 dagar innan du lämnade oss. men hade jag vetat vad som skulle ske, så hade jag skitit fullständigt i att jag var sjuk, åkt och träffat dig och gett dig världens mega kram. men så kan man inte tänka... jag vet.

det är bara att acceptera. det som har hänt har hänt. det går inte att ändra på det. så mycket osagt bara.. som t.ex. Förlåt. Du hade rätt svårt att prata om saker och ting, men när det väl hände, så var det som att det du sa var något som du suttit och tänkt på och velat säga länge. Så fina, välvalda ord. och tro mig, det du sa till mig för nåt år sedan, har betytt otroligt mycket för mig. det har liksom.. burit upp mig.  

i hopp om att du läser detta, så vill jag ge dig ett helhjärtat Förlåt. jag var hård mot dig många gånger, men det var för ditt eget bästa. jag var heller inte en ängel jämt, förlåt. jag har ett scenario i mitt huvud, då jag springer efter dig ute i snön, drar tag i dig så du vänder dig om mot mig, du gråter. det var första och enda gången jag såg dig gråta. hatet jag fick mot mig själv när jag såg dina tårar, jag minns det som igår, det gjorde så ont inom mig. jag hade fått hårda, starka, du att gråta. Förlåt.

det vart tomt i huvudet nu...

jag ska ta väl tillvara på minnena med dig. men jag kommer fane mig att sakna att få dina spontana sms titt som tätt där du bara ville säga hej och kolla hur läget var. jag kommer att sakna att få mms-bilder du skickade till mig då och då, på tex. "Bä" eller annat du hittat som du visste att jag tyckte var kul. jag kommer att sakna ditt förnurliga leende. alltid bus på g, allt från att putta en i en snöhög, till att trycka på alla knappar och dra i alla spakar du ser i bilen medans en kör, till att slita av en ena strumpan.

fina du, vi ses längre fram. i shangri la, paradiset där tiden står stilla. du kommer väl fortfarande vara ung och i gott skick, medans jag, om allt går enligt planen kommer att vara gråhårig och ha hängpattar! tänk dig så som jag såg ut sist vi träffades, på halloween-festen, det skrattade du gott åt när jag kom med min rullator :]