jag är så ledsen. vet inte vart jag ska ta vägen, utan att vara just i vägen. ska strax till läkaren, för jag har svårt med andningen. kanske kommer få ställa in gbg-resan, den som jag gav mamma i 50års present, som vi sett så mkt fram emot. min födelsedag på måndag är väl också bara att skita i. och alla arbetspass som jag fått...

snälla kropp, gör en helomvändning och bli bra, så jag får komma iväg över helgen på denhär resan. jag behöver den. mer än nånting annat.

igår var begravningen. så fin. så personlig. och så fruktansvärt jobbig! men man måste ta sig igenom sådana hemskheter vare sig man vill eller inte, för att sedan kunna acceptera och gå vidare. jag är så arg på dig, så ledsen, så besviken.. men samtidigt så biter jag ihop och viskar motsträvigt; det är okej, om det verkligen var dethär Du ville, så är det okej... och mina tårar rinner en efter en. för dig. för allt du var. för allt du gav. för det förflutna. för nuet. för framtiden. du är överallt. 

vi hade några duster i vårat förhållande, men dethär var den absolut största smärtan du gett mig. bara det att jag sitter inte ensam nu och har ont inom mig, utan jag delar smärtan tillsammans med 100tals andra. även fast du inte kunde ljuga för mig, även fast jag förstod att du inte mådde bra, så kan jag inte förstå hur du kunde ta steget. hur du kunde lämna livet? hoppet om nånting bättre var väl kanske större, jag hoppas innerligt att du fått det bästa nu. 

hur mycket man än önskar, vill och hoppas, så går det inte att spola tillbaka tiden. och så sitter man här, med dåligt samvete över att jag inte kom över på den där fikan du ville ta med mig 2 dagar innan du lämnade oss. men hade jag vetat vad som skulle ske, så hade jag skitit fullständigt i att jag var sjuk, åkt och träffat dig och gett dig världens mega kram. men så kan man inte tänka... jag vet.

det är bara att acceptera. det som har hänt har hänt. det går inte att ändra på det. så mycket osagt bara.. som t.ex. Förlåt. Du hade rätt svårt att prata om saker och ting, men när det väl hände, så var det som att det du sa var något som du suttit och tänkt på och velat säga länge. Så fina, välvalda ord. och tro mig, det du sa till mig för nåt år sedan, har betytt otroligt mycket för mig. det har liksom.. burit upp mig.  

i hopp om att du läser detta, så vill jag ge dig ett helhjärtat Förlåt. jag var hård mot dig många gånger, men det var för ditt eget bästa. jag var heller inte en ängel jämt, förlåt. jag har ett scenario i mitt huvud, då jag springer efter dig ute i snön, drar tag i dig så du vänder dig om mot mig, du gråter. det var första och enda gången jag såg dig gråta. hatet jag fick mot mig själv när jag såg dina tårar, jag minns det som igår, det gjorde så ont inom mig. jag hade fått hårda, starka, du att gråta. Förlåt.

det vart tomt i huvudet nu...

jag ska ta väl tillvara på minnena med dig. men jag kommer fane mig att sakna att få dina spontana sms titt som tätt där du bara ville säga hej och kolla hur läget var. jag kommer att sakna att få mms-bilder du skickade till mig då och då, på tex. "Bä" eller annat du hittat som du visste att jag tyckte var kul. jag kommer att sakna ditt förnurliga leende. alltid bus på g, allt från att putta en i en snöhög, till att trycka på alla knappar och dra i alla spakar du ser i bilen medans en kör, till att slita av en ena strumpan.

fina du, vi ses längre fram. i shangri la, paradiset där tiden står stilla. du kommer väl fortfarande vara ung och i gott skick, medans jag, om allt går enligt planen kommer att vara gråhårig och ha hängpattar! tänk dig så som jag såg ut sist vi träffades, på halloween-festen, det skrattade du gott åt när jag kom med min rullator :]

           

vad får man om man plusar ihop en söndersnorad näsa, rinnande ögon, likblekhet, håret åt alla håll, samma mjukiskläder 3 dagar i rad och en morgonrock över det hela? jo; en stycken lollo. jag känner mig så jävla sunkig!

och inget gott har vi att äta på här hemma. jag gav som förslag till sebbe förut att vi ska ha en myskväll ikväll, kolla på film och räkna hur många kalorier vi orkar trycka i oss inom loppet av en timme. jag hoppas att han förstod att Han ska åka iväg och införskaffa det gottiga! jag kan bulla upp med alla kuddar och filtar i soffan och tända alla ljus här hemma, bara det är ju världens projekt.

alltså, call of duty, modern warfare 3, kan det vara de skönaste spelen som gjorts eller? näst efter sim’s då. man springer bara runt och dödar. skjuter och stabbar och spränger saker i luften. egentligen ingen som helst mening. bara döda. så jävla härligt när man har brudarna över och vi intar spelkonsolerna: ”die your motherfuckeeeer!!”. en sån lycka. men undra när det går överstyr? typ som när elly ringer och berättar att hon inatt drömde om att hon var ute och krigade? eller när jag sitter ute på balkongen och tar ett bloss och inser att oxhagen skulle kunna vara en jädrans schysst bana, till sniper-bögarna.

nu ska jag döda lite. over n’ out.

jag är krasslig idag. jag brukar bli det när jag har sånadär kvinnoproblem i de nedre regionerna. ingår en slags zombie-liknande mode. både järn- och hjärnbrist. krämpor och illamående och näsblod, och ett kasst immunförsvar. så min redan så stackars kropp får som bonus nån liten vidrig förkylning också.

men jag har insett att det är bara att acceptera och bita ihop, för jag har redan prövat allt. storhandlat på apoteket och hälsokostaffärer. det vidrigaste jag varit med om som apotekaren rekommenderade så starkt, var chi chang. hur tänkte dom? när man redan är så kräkmagad att man hänger med huvudet utanför bilfönstret på väg till jobbet för att både hulka och få luft, hur tänkte dom då när dom gör smaken på en sådan huskur som när man vaknat upp med världens hangover, man slänger ihop alla öl- vin- och sprit-slattar i ett och samma glas, och när man ändå håller på så tömmer man askkoppen i den och sveper glaset rakt upp och ner. sedan kräks man ut allt, i glaset, och dricker upp det igen. typ så smakar chi chang. bara en liten notis.

idag har jag bara legat och glott. och tyckt synd om mig själv. jag har varit arg också, snubblat på sebbes jävla tv-spelsladdar, inte bara en gång utan 3 gånger. jag har också stått och beundrat hur man kan glömma att spola bort och göra rent handfatet efter att man har rakat sig. satt på facebook förut och såg puttinuttiga nya parförhållanden och tänkte; welcome to the darkside. Så eländig är jag idag.

ni vet, när man börjar hoppa fram på moln..


och helt plötsligt BANG!


så har man ramlat ner med ansiktet före i marken.

lite så ungefär.. . .. . .... . .