dethär med bloggar börjar kännas lite B.. lite ute..har ingen aning om folk gluttar här inne eller inte, men oavsett om dethär kanske är slutet för bloggish så måste jag ju avsluta med flaggan i topp isåfall! 

 

1# Jag har börjat ett nytt jobb! och som plus på det så har jag även fått en fast anställning, tjohoo! helt jävla underbart! nu behöver jag inte längre gambla med pengar, och jag kan äntligen planera mina dagar och mitt liv!

 

2# Jag räknade nyss ut att jag varit rökfri i en månad och en vecka! jag luktar gott nu för dagarna! och jag har fått ett jädrans luktsinne! och det bästa av allt, jag saknar inte ens skiten! 

 

3# Det är fredagskväll, och den har jag spenderat här hemma, i soffan, med mig själv.. och jag känner mig tillfreds med det. 

 

4# Jag är inte bitter längre. jag känner mig lugn, avslappnad och harmonisk. exakt det jag önskade mig. 

 

resten tänker jag inte skryta med... ;-)

ligger i sängen.. har försökt att somna men det är nånting som skaver inom mig, jag måste få ventilera av mig. 

 

jag ser inte mig själv som ett offer och vill definitivt inte bli sedd utav andra som ett heller. men jag blir så jävla ledsen och besviken på vissa människor runtomkring mig. jag kan svälja stoltheten och säga att jag haft det tufft det senaste månaderna, halvåret, året.. men absolut det senaste halvåret. det har varit kaos inom mig. det har gjort ont i kropp och själ. det är inte föräns de sista två månaderna som jag känt sinnesro och börjat må bra, på riktigt!

 

men när människor som står en nära, både den ena och den andre, uttrycker sig så jävla klantigt till mig om och om igen, då lackar jag tillslut. människor som vet exakt vad jag gått omkring och burit på.. jag känner mig besviken på så många olika sätt att jag blir fan gråtfärdig. varför tänker inte folk sig för? har ni ens lyssnat på vad jag har sagt? har ni ens förstått hur ont jag haft inom mig? har ni överhuvudtaget ens brytt er? 

 

jag känner inte att någon gjort sig särskillt förtjänt utav en "tackföralltdugjort-predikan".. utan jag tog mig upp till vattenytan helt jävla själv. och ska man se det positiva i det så känner jag mig starkare än aldrig förr! men oavsett så blir jag djupt besviken när folk häver ur sig vissa grejer utan att tänka sig för. 

 

både på gott och på ont, så har jag insett att jag klarar mig helt själv. och jag har även börjat att inse vad och vilka jag ska lägga min energi och mitt engagemang på. jag har minsan lagt för mycket på andra medans jag glömt bort mig själv, och då slutar det väl såhär antar jag.. att man ligger och snyftar i sängen.

efter att ha tryckt i mig 300 pangkakor så slängde jag mig i soffan, rund o go och började bläddra i en tidning.. 

 

sånthär stör jag mig något så fruktansvärt mycket på! så jävla pinsamt att jag blir fan mållös!  

 

för det första! jag tror aldrig jag varit såhär brun en svensk sommar! (bortsett ifrån när man var barn och det räckte med att en liten, liten stråle ifrån solen träffade en och man vart tokbrun! inte ens bonnbränna fick man...)

 

5 dagar kvar av semestern! men jag gråter inte över det, har åstakommit en hel del utav mina lediga dagar så redan nu känner jag mig nöjd ;)  

 

idag vart det iallafall sol och bad i säbylund, och sen speedway på kvällsakvisten med både action och seger!  

 

låter kanske sinnessjukt men imorgon hoppas jag på regn! så att jag får tråkgöra som tvätt och städ gjort! :-P

 

det var allt för mig! ska väll återvända till den fantastiska filmen som rullar.. ett par som börjar ha ihjäl diverse människor som stör deras semester i sommarstugan. känns vettigt! förhoppningsvis somnar jag snart... ;)

 

okay... this is awkward.. jag har semester nu!! tjohoo hur gör man? vad gör man?! nee jag vet fan inte men det gör inget, för nu ska jag bara njuta och slappna av och bara ta dagarna som dom kommer... ;-)

 

och bara för att så ska jag vara vaken aslänge inatt och sova aslänge imorgon!

 

very good ;-)

vad glad man blir när någon ställt sig på min parkeringsplats så att jag själv måste betala p-atomat längre bort. tänkte skriva en lapp och sätta på deras framruta "du får ge igen mina parkeringspengar!" men det kändes lite lame näre bara var 15 spänn det handlade om.

 

imorgon äre midsommarafton! satin och rosé!

 

det går inte en enda dag där jag inte tänker på honom...

han finns inte längre... det är så sjukt. det tar sån tid att förstå vissa saker här i livet. jag har tagit på hans kista, men det känns som att jag vill åka upp till norrland bara för att få se hans namn på en sten. då.. kanske det sjunker in för mig. eller?

 

ingenting har förändrats här hemma sen han dog. jag var ju inne på att kasta ut alla möbler och införskaffa nya, bara för att jag såg honom framför mig hela tiden, sittandes i soffan, liggandes i sängen... men det var nog bara den enkla vägen. allting är kvar, inget är utkastat, inget är nytt. hans namn står än idag fortfarande kvar på ytterdörren...

 

det jobbigaste av allt, är att det finns saker som måste bearbetas i mitt huvud. sebbe missbrukade. att leva med en missbrukare kan vara något av det tuffaste en människa behöver struggla sig igenom. att se någon man älskar sakta med säkert ta sitt egna liv. att leva med en missbrukare medför så sjukt många starka känslor.. ilska, hat, hopplöshet, utmattning, sorg, ångest, förtvivlan, zombie-mode, ont i magen, nervositet, frustration.... att leva med en missbrukare medför scenarion som en annan människa aldrig skulle kunna förstå. det är hemskt att hitta den man älskar halvdöd i sängen, det är hemskt att sitta där fram i ambulansen och bara få höra hur de kämpar med att få liv i honom därbak, medans de i ilfart susar mot akuten. men det är en underbar känsla att få komma in på intensivvårdsavdelningen och ge sin pojkvän en kram... för han klarade sig. då försvinner allt som var innan, och man suger in sig utav nuet. han överlevde ju, då är ju allt annat skitsamma! .... sen återgår man till vardagen.

 

knarkdemoner är inte snälla. dom kan vara fruktansvärt elaka. det var som att jag stod emellan och slets mellan den riktiga sebbe och knarkdemonen. knarkdemonen talade gärna om för mig hur värdelös och patetisk jag var, allting som hade med mig o göra var fel. mitt inre, mitt yttre. knarkdemonens frustration var även så stark att det kunde bli aggressivt. medans den riktiga sebbe var så go och omtänksam, och inte hade några som helst problem med att tala om hur underbar och fin han tyckte att jag var, samtidigt som han ömt kunde hålla om och gosa in sig i mig. där och då hade jag svårt att sära på dom två... så jag stod bara där, totalt jävla genomförvirrad. men idag, kan jag skilja på dom två... det jag ska minnas är var Sebbe sa. Inte vad den där frustrerande och ångestfyllda demonen sa.

 

det är så sorgligt att det är såhär. men det är såhär det är. dethär är verkligheten! samtidigt som jag får dåligt samvete över att yttra nånting om hur det var, så måste jag få ur mig. jag vågade inte prata när jag satt mitt i det, och nu skaver det i mitt samvete att prata om det, bara för att han är död. han kommer aldrig nånsin kunna be om ursäkt eller stå för vad han sagt och gjort. men ska det komma nånting positivt ur allt detta.. så kanske det endå hänger lite på mig. Min mening i det hela kanske är att förmedla detta vidare... det finns så sjukt många som lever med en missbrukare, om du är en utav dom, så kan jag säga att jag förstår. jag gör verkligen det.

 

jag tvekar på om jag ska publicera detta.... jag hoppas att folk har förstånd nog att skilja på vad jag vill få fram med detta inlägg. det handlar om att sitta bredvid en missbrukare. jag vill inte att folk ska tro att sebbe var en hemskt människa, för det var han inte. den riktiga sebbe vart jag ju inte förälskad i för intet. trevlig, charmig, social och med en mängd av humor. omtänksam. känslig... intelligent.

 

dethär inlägget vart lite längre än vad jag hade tänkt mig... men saker och ting bubblar inom mig, sånt som måste ut... Jag tänker så mycket på honom. det enda jag kan trösta mig med idag är att han slipper ångesten och frustrationen. och knarkdemonen.

 

 

fyfan vad snuvad man känner sig när man trott att torkad frukt är nyttigare än godis!

 

 

ligger i min säng och filosoferar lite.. Karma! det är vad jag tror på! fast inte att jag föds till någe bättre i mitt nästa liv om jag sköter mina kort rätt nu, utan att om jag är en fin och bra människa här och nu, så förtjänar jag ett bra liv, här och nu.

 

jag kan väl inte tycka att jag varit en allt för hemsk människa under mina levnadsår, men klart, jag har också mina fel och brister.. men borde jag inte ha betalt av dom nu? varför hela tiden denna struggle? varför denna otur? när är det min tur att få känna lite harmoni och sinnesro?

 

andra önskar sig en ny bil, pengar på kontot, förhållande, familj.. jag önskar mig sinnesro. att få släppa det förflutna som spökar inom mig.. besvikelse, ilska, sorg, rädsla, hat.

 

jag kom på en sak till jag önskar mig.. att få känna mig avslappnad. lugn och tillfreds.

 

dethär var kvällstankar när dom är som bäst!

för övrigt så mår jag bra! förutom en sträckt muskel i ryggen! kanske därför jag är lite whinig av mig :-)

1a ååh: kl. 10 vart jag väckt av två stycken urgulliga pälsbollar!

2a ååh: nyss tryckt i mig en fet frulle!

3e ååh: sowlen skiner!

4e ååh: ska strax ut och kötta och svettas sönder!

5e ååh: det är fredag! och jag är ledig hela helgen!

 

 

jag vet vad jag ska klä ut mig till på nästa maskerad... :D

 

sådärja, då har man slagit ihjäl denhär dagen! då återstår bara sängposition och en rulle!

 

sådär, då har jag speed-bantat! spenderade hela lördagskvällen och halva natten med kräkfest! kräktes som en jävla häst, höll till och med på att tuppa av, så jag slängde mig i sängen och skulle ringa mamma & pappa. klart som fan att mobilen dött, hur otippat var inte det?! där och då så trodde jag ärligt att nu är min sista tid kommen, nu kommer jag dö. och nån kommer att hitta mig här om några dagar, förruttnad, nerspydd och död. fint!

 

fick igång mobilen och päronen sprang ut till sin bil. 10 min senare så får jag panik och håller på att svimma av igen, så jag ringer och stressar på dom, skynda skynda skynda! för dom är ju mina föräldrar, då är man superheroes och kan transportera sig jävligt fort! sen kräktes jag ner hela sängen och halva mig själv. mums. och där fick jag sitta, tills mina päron klev innanför dörren... jag tror jag aldrig känt mig så förnedrad. det är sånahär situationer man inte vill att någon annan ska se en. och ynklig kände jag mig.. hjälp mig.. klämde jag fram. sen höll jag på att dö ett par gånger till... but I made it! idag känner jag mig jättetrasig.

 

jag ska aldrig nånsin igen vara kaxig över att jag aldrig åker på magsjuka! never! och jag ska aldrig nånsin igen äta nudlar! för det var typ det jag spydde upp. enda tills det bara kom upp fragma och inälvor, urgh.....

 

ibland har jag så mycket jag vill skriva och berätta att jag inte vet vart jag ska börja nånstans...

 

...så jag börjar inte alls! *FnIzZ*